mariesscrap

Idag ringde en kvinna som sett en påkörd katt i diket en bit härifrån. Jag tog med mig lillebror och åkte dit och tittade. Jag kunde inte ens vara säker på om det var Skruttan eller inte, det var likt henne men endå inte. Johan hjälpte mig att lägga ner henne i en påse. Jag har sån tur att en av mina dagbarns mamma är veterinär. Hon var dock ledig idag men tog med mig och katten till sitt jobb där hon läste av chippet. I samma stund som det sa "pip" i dosan förstod jag att det var Skruttan, och mycket riktigt det var min älskade gosgumma. Hon hade legat i diket i ca en vecka. Det är minst sagt blandade känslor. Samtidigt som det är skönt att veta vart hon är, och att hon inte led, så skulle jag ju helst ha velat ha hem henne levande.
Jag är evigt tacksam för kvinnan som ringde. Nu kan vi i alla fall sörja henne, inte bara undra vart hon är.
Min älskade Skruttan, jag kommer sakna dig för evigt.